Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon lämnar Doras öde åt publiken

Annons
Dora befrias ur medicinernas dimma som sextonåring - full av lust att knulla, utan känsla för hur man beter sig och definitivt obekväm för sin omgivning. Vad gör man med en sådan människa? Riksteaterns "Våra föräldrars sexuella neuroser" är en uppsättning som låter åskådaren besvara frågorna.


Dora är skapad av schweizaren Lukas Bärfuss, som ses som ett av de stora nya stjärnskotten i den europeiska dramatiken. 2003 fick han priset som Årets dramatiker av den tyska teatertidskriften Teater Heute.

Den då nyutbildade regissören Melanie Mederlind läste pjäsen i tidningen och fastnade för huvudpersonen Dora. Efter en snabböversättning tackade Riksteatern ja till att låta henne regissera "Våra föräldrars sexuella neuroser".

- Lukas Bärfuss lämnar det öppet om Dora är riktigt normal. Jag har valt att framställa henne som obekväm men inte galen. Hon uppfyller inte normen för hur man ska bete sig. Det är ett medvetet val från min sida att inte göra henne galen, säger Melanie Mederlind.

Den traditionella teaterrealismens vanliga fråga är "Varför?". Varför handlar de så? När betraktaren hittat sin tolkning är det lätt att stanna där. Lukas Bärfuss kräver mer av sin publik. I en Brechtsk tradition vill han ställa publiken inför frågorna Vad är det jag ser? Och "Vad tycker jag om det? Bärfuss berättar en rak historia. Som om den var en myt.

- Pjäsen lämnar mycket osagt och olöst. Det har varit väldigt frestande för mig och skådespelarna att komma med tolkningar och visa vad man ska tycka om de olika personerna.

Valet av skådespelare för huvudrollen var för Melanie Mederlind en nyckel till hur pjäsen skulle gestaltas. Det blev Åsa Persson som fick ansvaret, hennes starka scennärvaro blev avgörande.

Det är inga enkla frågor Lukas Bärfuss levererar. Han placerar Dora i ett sammanhang som börjar i rasbiologins forskning i början av 1900-talet och drar utvecklingslinjerna fram till vår tids genetiska fosterkontroll. Kanske är Dora normal nog att existera, men har hon rätt att skaffa barn?

Hon befrias från medicinerna av sin kärleksfulla mamma, som vill se henne som något annat än en viljelös skuggfigur. I kärnfriskt korta scener som läggs på varandra i filmiskt snabbt tempo berättas om Doras möten med föräldrarna, doktorn, chefen i fruktaffären, chefens mamma och mannen hon förälskar sig i.

Melanie Mederlind struntar i rekvisitan och låter en textmaskin leverera kortfattade men poetiska scenanvisningar.

- Det har varit svårt att hitta rätt spelstil, pjäsen tillåter inte psykologisk realism. Den har en bedräglig lätthet och är oväntat komisk, fast berättelsen är grym.

En anledning till att Melanie Mederlind fastnade för pjäsen var att den bakom den lätta och lustiga ytan är en kontroversiell pjäs. Hon kände sig utmanad av den och ser den som starkt politisk och samhällskritisk bakom den oskyldiga ytan. Den har aspekter på frågor som våld, sex, abort och psykisk sjukdom som inte är lättsmälta.

- Åskådarna kommer att bli provocerade, säger hon övertygat.

Melanie Mederlind tog sin regiexamen på Dramatiska Institutet 2004. Starten har varit minst sagt lyckosam. Uppsättningen av Sara Kanes pjäs "Psykos 4:48" hyllades av kritiker och den ångestladdade och tunga pjäsen gick också hem hos publiken. Nästa höst sätter hon upp sin tredje pjäs på Riksteatern. Det blir Elfriede Jelineks "I alperna". Trots sin korta tid som regissör är hon en av landets experter på just Jelinek. Med "Avskedet" på Malmö Dramatiska teater var hon den första som satte upp Jelinek på en svensk teaterscen. (PM)

Mer läsning

Annons