Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känslomässig gungning

Annons
Filmen Xxx (2002) var ingen höjdare, men Vin Diesel skänkte det upphottade
Bond-äventyret en viss charm. Det förmår inte Ice Cube i den bioaktuella
uppföljaren. Rykande brännolja har blivit kall is.

Premiären av Star wars episod 3 Mörkrets hämnd rycker närmare. Helsålda
kompisen planerar maratontittning på de tidigare filmerna. Fyraårige sonen har
börjat förstå magin tack vare ett datorspel som kombinerar George Lucas
filmäventyr med Lego. (Genialiskt!) Och jag har ju gillat Star wars sedan
barnsben. Så varför inget pirr?

Problemen fortsätter.

Människor som har stått på barrikaderna sitter tysta i sofforna. Svärföräldrarna
stänger av varje film som blir lite jobbig, allvarlig eller hemsk. Jag gråter
när ett barn föds samtidigt som en gammal människa dör i en medelmåttig
tv-serie. Vad är det som händer?

Att en uppföljare till en actionfilm är sämre än originalet är inget
uppseendeväckande. Inte heller att en rappare än mindre intressant än en
skådespelare på vita duken. Men när lockropen till den slutgiltiga filmen om
Darth Vader och kompani inte tar skruv är något på tok. Som det här, från SF:s
webbplats:

Frågor som hur Luke Skywalker hamnade hos sina fosterföräldrar, varför Yoda
tvingas fly och kanske den största frågan av dem alla, hur Anakin Skywalker
blir Darth Vader får äntligen svar.

Och apropå det där med barrikader och simpla tårar: Varför blir småsaker så
stora och de stora sakerna så obetydliga ju äldre vi blir?

Äh, glöm det. Jag är kvar i grubblerier efter att på kort tid ha sett
toppfilmerna Sideways (som visas på Draken en vecka till) och Attentatet mot
Richard Nixon. Vi går vidare.

Kom ihåg Darren Aronofskys märkliga debutfilm Pi i SVT1 sent i morgon kväll,
särskilt om du såg hans Requiem for a dream tidigare i veckan. Några timmar
tidigare visar samma kanal kostymdramat Gosford Park i regi av Robert Altman
med alltid sevärde Michael Gambon i en av rollerna.

Själv kommer jag att sitta tyst som en mus på fredag kväll och vänta på att Anna
och väninnorna ska se färdigt den erotiska dubbeln Din morsa också och
Secretary. Anna gillar den förstnämnda bäst, medan jag föredrar den andra och
hittills har vännerna vi pådyvlat filmerna ställt sig på min sida.

Lita på att jag kommer att tjuvlyssna på den efterföljande diskussionen. Och om
Secretary ännu en gång går segrande ur striden glömmer jag alla problem och gör
en retfull segerdans innan jag faller till golvet i tårar över att George Lucas
har pissat bort sin sjuttiotalsklassiker Star wars. Eller kommer upprättelsen
den 19 maj?

I känslomässig gungning? Inte jag.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons