Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lär av Umeå

Annons
Umeå Open har stängt för den här gången. Än en gång har inomhusfestivalen bjudit på en helt unik blandning av ett
bekvämare Hultsfred, pensionärsanpassat Folkets husmys och en fjortistät
fritidsgård. Förträffligt arrangerad och med en stämning som ibland tangerar
Yrans charm. Inte illa. Men med en idé som föddes när staden var Popstad är det mest imponerande och
iögonfallande med Umeå Open musikutbudet. Inte att Moneybrother gråter ut,
amerikanska Le Tigre tokinvaderar med sin politiska tillrättavisning eller
att Millencolin har svensk turnépremiär. Allt det där skulle de flesta
arrangörer med koll kunna rada upp. Nej, det som är knäckande är att
festivalen kan välja och vraka bland de lokala banden, ställa några av dem på
största scenen och se dem göra festivalens bästa framträdanden. Band i
världsklass helt enkelt. Hur många andra städer i samma storleksordning fixar
det? Vad beror det på att Umeå spottar ur sig profilstarka band i en takt som
Sundsvall bara kan drömma om? Ytterligare 25 karriärshämmande mil rakt upp i
landet dessutom. Kanske har de lärt sig vad som krävs och är beredda att
kämpa för det. Visst har Umeåbanden fördel av den snöbollseffekt som
uppstått, men mest av allt handlar det förmodligen om deras genuina attityd.
Till musiken och till varandra. Jantelagen verkar ha slutat existera helt och
alla gläds åt varandras projekt och framgångar i stället för att kasta
avundsjuka blickar. En jordnära attityd som kommer ur stadens framstående
hardcorescen på mitten av 1990-talet.
Sundsvallsbanden har ofta potential, men sen då? I Ånge lägger ambitiösa
Takida ner ett imponerande engagemang på musiken, men annars vilar det
överlag en ganska loj attityd till musiken i regionen. Ofta deklarerar banden
sina långtgående planer på att erövra ... tja, åtminstone andra delar av
Norrland. Men sen är det nån demo som ska kopieras upp, nåt omslag som ska
fixas och det händer just inget. Jag saknar nu jävlar satsar vi-attityden.
Och det krävs faktiskt mer än en axelryckning för att lyckas. Kanske kan alla fina skivsläpp bli startskottet till att göra en Umeå. Ta
steget fullt ut som musikstad och på sikt få de lokala banden att spela på
Gatufestens största scener. Inte för att de är från Sundsvall utan för
människor från hela Sverige vill se dem. Men än är det en bit kvar. En bra
start skulle ju vara att banden börjar gå på varandras spelningar. Och då
menar jag inte bara Starboy, Karate tonårsfavoriterna Takida.
Så ett tips till den just nu alldeles för tystlåtna festivalledningen till
Gatufesten: Ta en titt på Umeåscenen och våga anlita Deportees, Isolation
Years, Koma eller Cult Of Luna. Det är band i världsklass som kan komplettera
sing along-skrålet på Stora scenen utan att göra hål i den omdiskuterade
festplånboken. Det verkar som bra festivalpolitik i mina ögon åtminstone. För övrigt har redaktör Jan sällan haft så rätt: Gatufesten, boka
Silverbullit!
Joacim Persson
Skriver om musik
jocke.persson@gmail.com
060-197170

Mer läsning

Annons