Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikkrönika

Mångfald på svenska!

Annons
Dagens Nyheters musikkritiker Nils Hansson säger ofta intressanta saker som hänger kvar länge i mitt huvud. Jag tänker nu på något han sa i höstas om skillnaden mellan att skriva på svenska och engelska. Han menade att till exempel att en sån som Tomas Ledin inte skulle få lika mycket skit för sina texter om han hade skrivit på engelska.
Det är det klassiska rockspråket, och där finns en tradition att haka på. En engelsk rocktext känns mer självklar och kräver inte lika mycket engagemang av publiken. Skriver man däremot på det egna modersmålet blir innehållet mer påtagligt, svårare att värja sig mot och därmed oftare föremål för hårdgranskning. Lyssnaren bryr sig mer, på gott och ont.
Ledin är alltså, enligt Nils Hansson, djärvare än till exempel Silverbullit eller The Ark. Rent språkligt.
En skicklig låtskrivare som använder svenska borde alltså ha större chans att uppmärksammas eftersom hans eller hennes texter märks. Sjungs de sen på dialekt ökar chanserna ytterligare.
Jag menar, var hade bob hund varit idag om Thomas Öberg hade sjungit på rikssvenska? Deras engelsktalande alter ego Bergman Rock drunknar i det språkliga rockhavet på ett helt annat sätt. Och hur tung hade Timbuktus samhällskritik blivit på högsvenska?
Båda exemplen råkar vara från Skåne. Men när jag tänker efter kan jag faktiskt inte komma på någon annan svensk dialekt än skånskan som används lika tydligt och ofta inom modern populärmusik.
För visst är Kents texter magiska, men man kan inte direkt beskylla Jocke Berg för att sjunga på gnällbältesmål, och jag skulle inte heller vilja påstå att Lars Winnerbäck låter särskilt östgötsk. Per Gessle vill jag knappt nämna. Är det bara skåningarna som är stolta över sitt ursprung och sitt mål?
Även här i länet får man leta länge efter någon som sjunger pop eller rock på västernorrländska. Rätta mig om jag har fel, men jag känner inte till en enda. Jag skulle bli ordentligt intresserad om någon använde tjocka "l" och otydliga u- och ö-ljud i en poplåt.
Vän av ordning säger nu att stockholmska faktiskt också är en dialekt och att den används flitigt i branschen. Jo visst, men den har också blivit urvattnad i och med att den blivit allmän egendom. Det borde inte behövas längre. Förr var det inte rumsrent med olika dialekter i media överhuvudtaget, men nu vill man främja den språkliga mångfalden. Huvudsaken är ju att vi förstår varandra!
Tyvärr verkar pop- och rockbranschen inte riktigt vara med på det här tåget, snarare hänger den ängsligt i handbromsen. Alla utom hip hopen, där alla möjliga dialekter och brytningar blandas till en färgsprakande stolt enhet. Och så skåningarna, som sagt.
Kom igen alla kämpande demoband i länet, våga vara stolta över hur ni låter! Det kan vara tricket. Håll hövve huggt och töngan rätt i mönn!

Är Tomas Ledin en djärvare textförfattare än Simon Ohlsson i Silverbullit? Varför sjunger bara skånska artister som Timbuktu på dialekt?

Mer läsning

Annons