Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgisväng från VIP-hyllan!

Annons
Hos varje skivsamlare finns det en VIP-hylla där de extra ordinära skivorna samlats.Skivor som av olika anledningar fått högre status än de övriga i samlingen. Ur min lilla VIP-samling har jag plockat fram en verklig favorit, Walkin´ med Miles Davis-All Stars (Prestige) som jag tveklöst skulle ta med mig till en öde ö för att göra livet så drägligt som möjligt. Att den ligger mig varmt om hjärtat har dels att göra med att det var min allra första LP-skiva och dels att den innehåller odödlig jazzmusik av ädlaste snitt. Idag är den hårt spelade och välvårdade vinylskivan ersatt av en remastrad cd med bättre ljudbild än originalet.
Den 3 april 1954 gick en 28-årig Miles Davis in i Rudy Van Gelders studio i Hackensack tillsammans med altsaxofonisten David Schildkraut, pianisten Horace Silver, basisten Percy Heath och trumslagaren Kenny Clarke för att spela in tre låtar, Solar, You Don´t Know What Love Is och Love Me Or Leave Me. Några veckor senare, den 29 april, var de tillbaka i Van Gelders studio för två kompletterande låtar. Dave Schildkraut ersattes av trombonisten J. J. Johnson och tenorsaxofonisten Lucky Thompson, i övrigt var bandet intakt. De spelade in Richard Carpenters klassiker Walkin´ och Dizzy Gillespies bop-hit Blue`n´Boogie. Därmed var mästerverket, som döptes till Walkin´, fullbordat.
Med Horace Silvers funkiga piano och Kenny Clarkes skitiga trumrytmer och Percy Heaths drivande basspel, har blåsarna en solid grund att stå på när de ger sig ut på sina spännande och oförutsägbara improvisationsutflykter. Miles och J. J. spelar oerhört inspirerat och engagerat, men den som solistmässigt stjäl föreställningen är Lucky Thompson. Hans tenorsolo på titelspåret är ett mästerligt skolexempel på hur man maximalt använder harmoniunderlaget vid improvisation. Thompson spelar med en härlig glöd, avspänt men oerhört svängigt, utan tillstymmelse till klichéer och standardformuleringar i uttrycket. Hela solot är som att läsa en nyöppnad bok med en helt ny och tidigare opublicerad berättelse.
Det känns på något sätt overkligt att inspelningen är drygt ett halvt sekel gammal, för den känns fräsch och dagsaktuell. Här kan man verkligen lyfta fram kvalitetsbegreppet på ett rättmätigt sätt.
Enligt Miles egen utsago i sina memoarer ville han med albumet föra musiken tillbaka till glöden och improvisationerna i bebopen, till det ös som Dizzy Gillespie och Charlie Parker hade satt igång. Men även föra den framåt mot en funkigare sorts blues, den sort som Horace Silver så framgångsrikt saluförde i Art Blakey´s Jazz Messengers.
Miles fick som han ville, för skivan fick stor genomslagskraft på den globala marknaden och vände samtidigt upp och ner på karriären och livet. En sagolik karriär som tog slut vid Miles bortgång i september 1991.
Efter dundersuccén med Walkin´ gjorde Miles ytterligare ett antal uppmärksammade Prestigealbum, med hänförande bra musik och med en helt annan framtoning där medblåsaren var tenorsaxofonistgiganten John Coltrane.
För den oinvigde Miles Davislyssnaren är Walkin´ en lämplig inkörsport till en musikalisk värld som började med bebop och slutade med nyskapande jazzrock och fusion! På återhörande!
Hans-Erik Bergman


Mer läsning

Annons