Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orhan Pamuk - politiskt sprängstoff på Bokmässan

Annons
Han lovade sig själv att aldrig skriva en politisk roman. Men så småningom hann verkligheten ifatt Orhan Pamuk. Hans senaste bok "Snö" är djupt politisk. Samtidigt väntar två åtal på honom i Turkiet för "förtal mot turkiskheten".


- Jag säger inte att jag inte är rädd. Men jag har svårt att tygla mig själv. Vanligtvis får jag ta emot ilska och hat från andra - inte på grund av mina böcker, utan på grund av någon politisk kommentar som jag har gjort utanför dem. Människorna som hatar mig är sådana som inte läser mina böcker.

Han möter upp på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Lång och välklädd, välartikulerad och kvicksilversnabb i sina svar. Orhan Pamuk verkar trivas som fisken i vattnet i mässvimlet och framstår knappast som någon som lever i oro för framtiden. Ändå är han en av Europas mest påpassade författare just nu.

Det beror inte på hans senaste roman "Snö" - som råkar vara en av årets bästa böcker. Det beror inte på hans mästerliga förmåga att skildra hur individen hamnar i kläm mellan klichébilderna av Öst och Väst, mellan tradition och modernitet. Inte heller på hans sätt att beskriva hur oskyldiga offras på de mest ohyggliga sätt i religionens och politikens namn.

Nej, Orhan Pamuks ryktbarhet just nu bygger på ett uttalande han har gjort i en schweizisk tidning. Den 16 december ska han ställas inför rätta i turkisk domstol för "förtal mot turkiskheten". Precis i dagarna har det blivit klart att ännu ett åtal för samma förseelse har väckts mot honom i landet. Pamuks brott? Han sade i intervjun att Turkiet i början av förra seklet dödade tiotusentals kurder och en miljon armenier - ett ämne som är oberörbart i hans hemland.

En svensk stödkommitté har bildats till förmån för hans sak och även EU-kommissionen har uttryckt oro för åtalet mot honom. Men här på bokmässan är Orhan Pamuk naturligt nog mån om att väga sina ord på guldskål. Hans politiska fiender i Turkiet förvränger allt han säger, konstaterar han och väljer att i stället tala om sina böcker.

Du har ju sagt att du aldrig skulle skriva en politisk roman. Vad fick dig att ändra dig?

- När jag sade så där för många år sedan hade jag sett så många dåliga exempel på hur tidigare generationer av turkiska författare hade förstört sin talang genom att tjäna sitt land med politiska och moraliska kommentarer i sina böcker.

- Jag ville vara som Proust eller Nabokov. Men i mitten av 90-talet började jag yttra mig politiskt utanför mina böcker eftersom den turkiska staten begick övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvävde yttrandefriheten medan kriget mot kurderna pågick. Det gjorde mig ökänd, de attackerade mig och jag attackerade tillbaka. Till slut tänkte jag att nu har jag gjort det här utanför böckerna ett tag, varför inte skriva en bok i stället?

Romanen har fått titeln "Snö". Och snön är verkligen en av de viktigaste ingredienserna i boken. Ett kraftigt snöfall isolerar den anatoliska staden Kars i Turkiet, dit författaren Ka har rest för att skildra en våg av självmord bland unga kvinnor. Snön bäddar in staden i ett vitt täcke, gör den till en pittoresk tavla - döljer de ohyggligheter som sker i rättfärdighetens namn. "Snö" är också namnet på den diktsamling som Ka börjar skriva i Kars (på turkiska heter snö dessutom "kar").

- Kanske var det så att jag använde snön för att balansera politikens fruktansvärda fulhet och eländet i staden. Utan snön skulle boken vara full av fasor och onda ting som skulle dränka den. Utan snöns närvaro, utan dess skönhet skulle det ha blivit för grymt, säger han.

Under sin vistelse i Kars möter Ka representanter för diverse olika extrema åsikter. Militanta islamister, unga kvinnor som av politisk övertygelse har valt att bära slöja, gamla kommunister och journalister som fåraktigt skriver nyheterna som statsapparaten vill ha dem, redan innan händelserna har inträffat. Orhan Pamuk skildrar alla med samma sorts oväntade respekt. Ibland får deras uttalanden dem att framstå som galningar helt utan sans, ibland låter deras åsikter alldeles rimliga - även fast de kanske lika gärna hade kunnat tycka helt tvärtemot.

- I min del av världen har jag sett det hända många gånger, särskilt inom politiken. Folk ändrar åsikt, ibland utan att ens vilja det medvetet. Jag har sett marxistiska vänner omfamna det politiska islam, jag har sett unga islamister, som älskar Gud så mycket att de ständigt varit rädda för att misslyckas, bli ateister. Det här är sådant jag har sett i verkliga livet, jag har bara kopierat det därifrån.

Men även fast "Snö" är en politisk roman kan den läsas på många andra sätt. Det är också en spänningsroman med thrillerartade inslag, det är en bok full av mysterier som läsaren är tvungen att försöka lösa själv och det är en kärleksroman där Kas kärlek till kvinnan Ipek står i centrum.

- Det är framför allt en roman om lycka. Om det är möjligt att vara lycklig i ett samhälle i kris, om en människa kan vara lycklig på sin egen isolerade ö. Är det acceptabelt att ta flickan och fly? Finns det utrymme för personlig lycka utan att man faller i fällor gillrade med cynism och egoism?

Precis som i sina andra romaner: "Mitt namn är Röd", "Den svarta boken" och "Det nya livet" ger Orhan Pamuk inga svar på frågorna. Det är inte hans uppgift, menar han. I själ och hjärta är han en eklektiker som söker efter den närmast elektriska stöt som uppstår när man sammanför oväntade objekt med varandra. En ingrediens från Joseph Conrad här (beskedet att hjälten Ka har avlidit, som kommer i mitten av romanen), en från Dostojevskij där (vars "Onda andar" är en av de bästa politiska romaner som någonsin har skrivits, anser Pamuk), en liten flirt med thrillergenren - men slutresultatet bär i alla fall hela tiden Orhan Pamuks omisskännliga signatur.

Nu har han lagt de politiska romanerna åt sidan. Kanske för gott - för den politiska romanen riskerar alltid att framstå som stendöd, när det dagsaktuella ämnet har fallit i glömska. För närvarande skriver han på en bok som utspelar sig i överklassens Istanbul mellan 1975 och 2005. Arrangerade äktenskap, "moderna" äktenskap, den sexuella revolutionen och dess motpol konservatismen är ämnen han ger sig i kast med med uppenbar entusiasm.

- Jag skulle älska att skriva en rosa kärleksroman om en kvinnas äktenskap - men med en väldigt allvarlig litterär inramning. Tja, egentligen är det väl det jag håller på med nu, fast på ett seriöst sätt. Det här är vad litteraturen handlar om: att föra samman saker som behöver sammanföras och känna elektriciteten som passerar mellan dem. (PM)

Mer läsning

Annons