Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pudlar symboliserar mänsklig kroppsfixering

Annons
Pudlar är eleganta, visuella och majestätiska djur, enligt koreografen Dorte Olesen. En tanke som gav henne idén att ta med fyra pudlar i sin nya koreografi "Pudel" som handlar om yta och kroppsfixering.


"Pudel" får urpremiär på Dansens hus i Stockholm den 24 oktober. Dorte Olesen beskriver föreställningen som ett danskonstverk där rörelsen integreras med teater, bild och musik.

Anna Nyberg har gjort scenbild och kostymer och den hyllade singer/songwritern Frida Hyvönen har specialskrivit sånger som hon själv framför bland hundar och dansare på scenen.

- I går fick jag veta att pudlar är framavlade för att vara snygga och tycka om sig själva. Det låter inte klokt, men faktum är att det märktes tydligt att hundarna fick en kick när vi första gången repeterade inför publik. De hade aldrig gått så snyggt som då och man såg att de njöt av att få visa upp sig, säger Dorte Olesen.

I sin hyllade föreställning "Ful flicka", som hade urpremiär på Moderna Dansteatern för ett år sedan, slog Dorte Olesen fast att kvinnlig skönhet inte har så mycket med fysiskt utseende att göra. Om man är ful eller vacker bestäms av förmågan att leva upp till normen för vad som anses vara kvinnligt.

- "Fula flickor" handlade också om kroppsfixering sedd inifrån, "Pudlar" behandlar samma fenomen sett från utsidan, förklarar Dorte Olesen.

En manlig dansare, två kvinnliga och en tioårig pojke rör sig över ett scengolv där två identiska lägenheter har ritats upp med gul varningstejp. Frida Hyvönen ackompanjerar sin egen sång omväxlande på en orgel och på ett piano. Pudlarna och deras ägare rör sig elegant som om det gällde finalen av en hundutställning.

- Det är bara pojken som håller sig till linjerna som representerar väggar. Han behöver fasta positioner i livet för att överleva. De vuxna har redan tappat fotfästet och rör sig stundtals som om de gick på catwalken under en modeshow.

Dorte Olsens koreografier beskrivs ofta som något obehagligt i växelverkan med känslor av glädje och upplevelser av skönhet.

- Jag gillar inte att stryka publiken medhårs för mycket. Jag vill att människor ska känna att de har varit med om något som påverkat dem starkt när de går här ifrån. Något som fått dem tänka och känna efter. Det ser jag som mitt uppdrag.

Obehaget i föreställningen infinner sig när de agerande inte finner varandras blickar och helt saknar kontakt. Det vänder bara sina hårda kalla ytor som skal mot varandra.

- Det finns också scener när de har kontakt med varandra, där har vi glädjen och skönheten. Det är ömma möten, med mycket närhet, åtrå och kroppskontakt.

En kvinnlig dansare, försedd med kamera, representerar mediernas öga mot människorna och samhället.

- Hon är betraktaren utifrån som stör bilden. Det är hon som väljer vad publiken ska se, precis som i verkligheten. Det som verkligen händer är ju inte alltid det vi ser och läser om i medierna.

Pojken i föreställningen representerar den oro Dort Olesen känner för att barn i vår tid alltför tidigt tvingas ta ansvar för sina liv.

- Tillsammans med den här fixeringen vid att man måste vara snygg kan bli något väldigt farlig. Det är ingen bra utveckling, men jag har ingen lösning. "Pudel" är min betraktelse, så här ser det ut, säger Dorte Olesen.

Hon föddes i Köpenhamn för 38 år sedan och visste tidigt att hon ville arbeta med sin kropp. Som barn var hon elitgymnast men kände snart att det var något annat hon ville uttrycka. Till Stockholm och Danshögskolan kom Dorte Olesen som 21-åring. Trots svårigheter att anpassa sig till svensk jantelag och vår rädsla att sticka ut har hon stannat kvar. (PM)

Mer läsning

Annons