Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rocken är död - länge leve Hellacopters

Hellacopters återkomst efter en 19 månader lång paus med skivan Rock & roll is dead blev en succé, både kritiker- och publikmässigt.
Nu är de ute på Sverigeturné, och på lördag spelar de på gatufestens Norra scen.

Annons
Medlemmarna i Hellacopters har inte varit sysslolösa under pausen utan sysselsatt sig med diverse sidoprojekt. Mest uppmärksammade är sångaren Nicke Anderssons The Solution och gitarristen Robert Dahlqvists Thunder Express. Men trots det fanns det en oro inför att gå tillbaka till replokalen som Hellacopters.
Jag var skitnervös och kunde knappt sova kvällen innan. Tänk om alla hade blivit mycket sämre? Men det gick bra, vi hade en väldig massa demos som vi repade på under 3-4 veckor. Av 40 låtar hamnade 13 på skivan. Det är en jäkligt jobbig process att spela in en skiva. Men nu är det över och det känns skönt, säger Robert Dahlqvist.
Från debuten Supershitty to the max fram till nu har Hellacopters sound gradvis mjuknat. På nya Rock & roll is dead är nästan alla distade gitarrer borta och fokus har lagts på dynamik snarare än på gitarrmattor. Titeln syftar till att MTV och de stora skivbolagen tagit död på rocken. Men Hellacopters bryr sig inte utan svarar med ett mer mångsidigt sound på Rock & roll is dead jämfört med tidigare skivor; den rena rocken blandas upp med lika delar country, soul och punk. Enligt bandet är det en naturlig utveckling.
Det är så många band i dag som bara handlar om mycket dist och gitarrmattor. Det kändes naturligt att ge nyanserna och anslagen mer utrymme, säger Robert Dahlqvist.
Trummisen Robert Erikson tycker att Hellacopters utveckling handlar om hur soundet förändras.
Vi var lite nervösa för att det skulle bli ett för spretigt album. Men vilken musikstil vi än ger oss på så blir det ändå Hellacopters till slut. Vi tänker ofta i årtal. På förra skivan skulle det låta som 1978 medan det på den här plattan var 1971-1974, säger trummisen Robert Eriksson.
Här följer en hetsig diskussion om vilka årtal de olika Hellacopters-skivorna representerar. De enas i alla fall om en skiva som de alltid återkommer till soundmässigt; Ramones Road to ruin.
Det spelar egentligen ingen roll eftersom alla missuppfattar hela tiden, säger Robert Eriksson.
Jag kommer ihåg när vi fick en skitbra recension i NME och det engelska skivbolaget var jätteglada och visade oss tidningen. Det stod typ "Hellagood" eller något liknande. Sedan när vi läste recensionen såg vi att de jämförde oss med Guns 'n' Roses och Queen! Då kastade vi tidningen i väggen. Jag tror att de tyckte att vi var rätt dryga, säger Robert Dahlqvist och skrattar.
En titt på Hellacopters turnehistoria visar att bandet har gjort en imponerande mängd spelningar genom åren. Och medlemmarna själva säger de har saknat turnélivet. Inte bara själva konserterna.
Jag har saknat hela grejen, allt runt omkring. Det man minns mest är småsaker som att det helt plötsligt var jättefint väder i Schweiz. Men det är svårt att komma ifrån att det största minnet är när vi spelade förband till Rolling Stones på Cirkus och vi såg dem repa. Hela Hellacopters står i dörröppningen och kikar på gubbbarna när de spelar slarvigt och tjafsar med varandra. Det var stort, säger Kenny Håkansson. (PM)

Med nya skivan Rock & roll is dead tar Hellacopters steget tillbaka in i rocksvängen efter en paus på 19 månader. Snart spelar bandet i Sundsvall.
Foto: Michael Johansson/Universal

Mer läsning

Annons