Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stjärnspäckat födelsekalas när Sonic fyllde fem år

Annons
Efter att klubben Mondo tappat alkoholtillståndet flyttades musiktidningen Sonics femårsfest till Berns istället, vilket på pappret var en klar försämring. Mondo är en mindre lokal, och mer passande för artister som gör sig bäst i det lilla formatet. Men det visade sig att Berns funkade riktigt bra. Det blev aldrig trångt och svettigt, ingen dålig luft eller utspilld öl, bara en trevlig och stjärnspäckad kanonafton.
Under två avdelningar spelade halva svenska artisteliten ett par låtar var. Martin Hederos, pianisten i Soundtrack of our lives, var kapellmästare och konferencier. Understöd gavs också av kontrabas, trummor och gudabenådade trumpetaren Goran Kajfes.
Kvällen inleddes med en återförening av Hederos & Hellberg, men då var det fortfarande alldeles för stimmigt i lokalen för att deras finstämda pinaoballader skulle nå fram. Likaså försvann Hello Saferides insats i festruset. Bättre gick det för Posies-killarna Ken Stringfellow och Jon Auer, som gjorde ett spontant inhopp; egentligen var de där för att spela skivor före och efter konserten. Men aftonen var fortfarande trevande, vilket accentuerades av Sophie Rimheden, som med sin laptop stod för kvällens mest udda inslag.
Till min stora glädje kom sedan Simon Ohlsson i Silverbullit, och gjorde en inspirerad cover på Velvet Undergrounds All tomorrow\'s parties. En stor stund.
Men den bleknade faktiskt när en av kvällens absoluta storheter klev in på scenen Håkan Hellström. Jag har kritiserat honom i flera år, men i och med hans senaste skiva, den briljanta Ett kolikbarns bekännelser, och sommarens konserter har han för evigt en plats i mitt hjärta. Och han gjorde ingen besviken denna gång heller. Äkta glädje och värme spreds från den gänglige göteborgaren med det rufsiga håret och saliga leendet.
Där kan man säga att festen kom igång på riktigt, och sedan tog det aldrig slut. Plura gjorde visserligen en ganska trist version av Leonard Cohens Famous blue raincoat, och bandet Suburban kids with biblical names har jag aldrig begripit mig på.
Men allt annat som följde var inget annat än fantastiskt. Det blir svårt att lyfta fram allt, höjdpunkterna var så många. Christian Kjellvander var som vanligt grymt bra, och Howlin\' Pelle Almqvist en glad och publikfriande gamäng. I sin fina vita kostym underhöll han kanske bäst av alla. Ebbot intog scenen med sedvanlig pondus, och fick hjälp av Soundtrack-gitarristen Ian Persson. Ruggigt bra var också Robyn i Be mine, där bob hunds ena strängbändare Conny Nimmersjö gjorde en strålande insats.
Och förstås hemliga gästen Moneybrother; hans turnéavslutning på Berns den 21 december känns som ett måste. När han sjöng duett med Anna Maria Espinoza i Pogues julsång Fairytale of New York var det så bra att håret på armarna reste sig.
Samma känsla, plus tårar i ögonen, fick jag när Håkan återkom för att göra en mäktig version av Gårdakvarnar & skit. Till sist klev de flesta av kvällens medverkande in för att göra en uppsluppen avslutning på en alldeles underbar kväll, en sån där som många kommer tala om länge.
Helt enkelt en fest värdig Sveriges bästa musiktidning. Vi ses om fem år!

Mer läsning

Annons