Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ultima Vez dansar mot livets extremer

Annons
Ett massmord på oskyldiga barn utspelas på filmduken. På scenen rör sig de döda, i dans präglad av hågkomster och starka känslor. Det belgiska danskompaniet Ultima Vez är tillbaka i Sverige igen, med föreställningen "Puur".


Ända sedan slutet av 1980-talet har belgaren Wim Vandekeybus och hans kompani Ultima Vez betraktats som banbrytare inom den moderna dansen. Med ett starkt, nästan våldsamt kraftfullt utspel, med provokationen som ständig ingrediens och ett totalt förakt för de traditionella gränserna mellan dans, teater och film väckte de stor uppståndelse, även utanför hemlandet Belgien.

I dag är Ultima Vez väl etablerade, gruppen är uppbokad fyra år framåt och 2007 firar man sitt 20-årsjubileum med diverse högtidligheter. Men Ultima Vez grundare och konstnärlige ledare Wim Vandekeybus vilar inte på lagrarna. Han har mängder av nya projekt på gång, ett av de senaste är föreställningen "Puur" som den 20 oktober har Sverigepremiär på Dansens hus i Stockholm.

- Puur är ett flamländskt ord som betyder ren och oskyldig. Det är en berättelse med ingredienser som har dykt upp i flera historiska sammanhang. I grund och botten handlar det om massmord på oskyldiga. Jag har bland annat använt mig av Herodes och hans mord på alla gossebarn i Betlehem, men också av myten om Krishna -- som faktiskt är samma sorts historia, säger Wim Vandekeybus.

Mordet på de oskyldiga gestaltas i en film som Wim Vandekeybus har iscensatt. Med hjälp av 150 dansare och statister har han skapat ett fiktivt samhälle, helt isolerat från omgivningen. Genom ett hål i murarna som omger människorna får de ta del av ett profetiskt budskap från ett oväntat håll.

- Jag har jobbat en del med David Eugene Edwards från gruppen 16 Horsepower förut. Jag tyckte att det kändes som att han skulle passa perfekt som profet. Det finns ju något profetiskt över hans musik också. Så jag frågade honom om han ville ställa upp i filmen.

Filmen är bitvis mycket grym. Den bildar en skarp kontrast mot det som händer på dansscenen där människorna rör sig i ett slags limbo efter döden.

- För mig var det viktigt att fråga sig hur människor kan bestämma sig för att döda barn som är helt oskyldiga, vad det är som leder fram till det beslutet. På scenen sker något helt annat än i filmen, du möter till exempel mödrarna som dansar med sina barn - men barnen är nu vuxna. Det blir en sorts abstraktion som är nödvändig när man berättar en så här dramatisk historia.

Kontrasterna mellan det vackra och det brutalt råa har alltid funnits med i Wim Vandekeybus verk. Det ena går hand i hand med det andra, menar han. Det går inte att göra en film om en god människa om man inte kan ställa personen mot någon som är riktigt ond. Livet kan inte gestaltas om inte döden får lura i bakgrunden.

- Teman som liv och död blir viktigare för en ju äldre man blir och ju mer extremt man lever. Jag försöker pressa livet mot dess extremer. På så sätt verkar döden befinna sig längre bort, men på samma gång kommer den närmare.

- Jag tycker att mänskliga varelser bara är intressanta för att vi förr eller senare måste dö. Om vi skulle leva i all oändlighet skulle allt vara väldigt tråkigt.

Wim Vandekeybus var bara 23 år när han startade Ultima Vez. Han hade jobbat med den belgiske koreografen Jan Fabre i två år, men kände ganska snart att han ville göra något på egen hand. Den första egna föreställningen blev "What the body does not remember" som fick premiär 1987. Genast klassades hans koreografi som "en brutal konfrontation mellan dans och musik".

I dag har Vandekeybus passerat 40-strecket, men verkar fortfarande lika hungrig på nya utmaningar. Efter "Puur" följer en teaterföreställning med barnskådespelare i åldrarna tio till fjorton år. Men det riktigt stora projektet är en spelfilm som är tänkt att spelas in 2008.

- Det ska bli en biofilm som vi troligen inte spelar in i Belgien. Det är en alldeles för komplex story för det, vi behöver bland annat en öken i filmen. Den handlar om ett gäng föräldralösa som bor under en bro och terroriserar sin stad från hästryggen. De är ett slags ponnygäng, helt enkelt, berättar Wim Vandekeybus entusiastiskt.

Är förändring något som är nödvändigt för dig?

- Det är egentligen inte så mycket förändringen i sig jag behöver. Men jag tycker om att inspirera mig själv så att en sak leder till en annan. Den stora skillnaden uppstår när jag jobbar med film. Sedan kan jag använda samma metod när jag koreograferar, för att bygga en story.

- I slutänden är jag inte en koreograf som bara sysselsätter mig med kroppens form. För mig är den fortfarande en bärare av energi, av känslor, av något som den vill förmedla. (PM)

Mer läsning

Annons