Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans filmkrönika

/

Annons
Möt Terrence Dashon Howard

Terrence Dashon Howard har gjort en lång rad roller, de flesta av dem små, i
både stora och små filmer. Som Dead presidents (1995), Best laid plans (1999),
Big mommas house (2000) och Harts war (2002). Ändå dröjde det tills
häromdagen förrän jag såg honom tillräckligt tydligt för att minnas hans namn.
Inte ens Howards roll i fjolårets Ray fick mig att få upp ögonen för honom. Men
i Crash, som har svensk biopremiär efter sommaren, märks han.

Crash, som spelades in före Ray, är en Short cuts-liknande, Magnolia-aspirerande
film i regi av Paul Haggis. Trots att Crash inte når samma höjder som
förebilderna är filmen intressant och välspelad, inte minst tack vare Terrence
Howard. Temat om att alla har fördomar och på det ena eller andra sättet
förtrycker andra är emellertid alldeles för uttalat för att någon magi ska
uppstå. Kanske är det regissören Paul Haggis bakgrund inom tv som slår igenom.
Serier som Lagens änglar och Livet runt trettio, som Haggis både har skrivit
för och regisserat, hade sina kvaliteter, men inte var de mångbottnade eller
djupsinniga.

I nämnda tv-serier skulle allt, oavsett hur komplicerat, sägas på ett sätt som
publiken lätt kunde smälta innan det var dags för nästa reklampaus. Replikerna
måste dessutom ligga någorlunda väl i munnen på skådespelarna, så att man tror
att en verklig människa verkligen skulle kunna säga så. Detta kunde Haggis
komma undan med i 45 minuter underhållningsdrama i tv, men inte i en långfilm
med ambition att säga något om rasismens mekanismer i storstadsdjungeln.

Precis som Million dollar baby, också med manus av Haggis, varvar Crash
finstämda partier av tänkvärdheter med påflugna högläsningar ur regissörens
mål med min berättelse. Tur då att Terrence Dashon Howard finns där för att
rädda dramat i rollen som en tv-regissör som tillsammans med sin fru (Thandie
Newton) förnedras av en rasistisk Los Angeles-polis (Matt Dillon).

Howard har ett slående yttre. Som en svart Benicio Del Toro. Klassisk och modern
på samma gång, klar som en dag och samtidigt väldigt mystisk, och med ett
märkligt skimmer i ögonen. Hans spel i Crash är finstämt och avvägt och ger
lust att gå tillbaka till filmerna man sett honom i tidigare utan att riktigt
se honom. Någonting säger mig att han kommer att stå ut vid en andra titt på
till exempel Ray. Och någonting säger mig att vi inte kommer att missa Terrence
Dashon Howard i fortsättningen.

Håll utkik efter Crash i september. Och längre fram även efter independentrullen
Hustle and flow. Under tiden finner du mig framför Terrence Dashon Howards
tidigare filmer. Snubblar jag över några av hans låtar Howard var en okänd
singer/songwriter innan han blev skådespelare ska jag ge dem en chans också.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons