Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veckans tv-krönika

Annons
Ordproblem i L Word

Det är väldigt många amerikanska serier i våra svenska tv-kanaler. Det kan man
diskutera ur flera aspekter. Man kan tycka att utbudet är snävt, att det är
trist att vi i så hög utsträckning serveras drama, humor och åsikter från den
mest västra av västvärldar och så lite från andra håll. Man kan diskutera vilka
serier som är riktigt bra, vilka som är dåliga eller vilka som lider mest av att
visas i en reklamkanal. Men man kan aldrig komma ifrån att serierna från USA,
oavsett om de innehållsmässigt är bra eller dåliga, håller en teknisk kvalitet
som varken deckarbritter, bläckfisksitalienare eller stelsvenskar kommer i
närheten av.

Det är klart att det görs välproducerad tv i andra länder också, men jänkarnas
program är alltid välgjorda. I alla fall de serier som når oss i Sverige.
Trodde jag. Sedan såg jag de två första säsongerna av L Word, som visats i TV3
under vintern och våren.

L Word handlar om en grupp homo- och bisexuella kvinnor i Los Angeles. Precis
som i den brittiska gayserien Queer kretsar väldigt mycket kring sex, vilket är
både bra och dåligt. Bra för att det låter homosexualitet ta plats bland all
hetero-tv och dåligt för att det åter bekräftar myten om att den som är
homosexuell förmodligen också är nymfoman.

Serien, som i hemlandet visas i uppstickarkanalen Showtime, har uppenbara
kvalitetsambitioner. Skådespelarna är känsligt utvalda, inspelningsplatserna är
varierade och påkostade och bildarbetet är driftigt. Det tekniska resultatet är
dock dåligt för att vara en amerikansk serie.

L Word vill vara progressiv och våga visa naken hud i riktiga sexscener.
Samtidigt vill det självutnämnda Sex and the city-substitutet inte kännas
billigt eller porrigt, vilket leder till att många scener får en överkreativ
inramning. Kroppar i motljus trängs med sjaskig 80-talsklippning och serien
bjuder på förvånansvärt dålig musik allt tydligt illustrerat av den andra
säsongens vinjett och ledmotiv.

Vid ljudmixern sitter någon som saknar känsla för förhållandet mellan dialog och
musik. Aldrig har jag upplevt en serie som så slarvigt dränker repliker i
stämningsmusik. Dessutom lider L Word av något som man annars mest ser i
svenska långfilmer: riktigt dålig ADR.

ADR står för automated dialog replacement eller additional dialog recording,
beroende på vem du frågar. Uttrycket beskriver förfarandet att i efterhand
spela in dialog i en ljudstudio för att ersätta det ofta kvalitetsmässigt
dåliga ljudet från inspelningsplatsen. Praktiskt taget allt tal i långfilmer är
inspelat på det här sättet och det är också vanligt i tv-serier, framför allt i
scener som inte är inspelade i en tv-studio.

Jag har länge imponerats av amerikanernas skicklighet i detta hantverk. Så
kommer L Word, med sina syndiga ord på L som alldeles för ofta är svåra att
höra och ännu oftare inte riktigt passar till skådespelarnas läpprörelser.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons