Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oroande bidragsberoende

/
  • Bara i Norrbottens och Gävleborgs län försörjs fler personer i arbetsför ålder av offentliga ersättningar än i Västernorrland.

Annons

I gårdagens Tidningen Ångermanland (TÅ) rapporterades om bidragslänet Västernorrland. Bara i Gävleborg och i Norrbotten är fler personer beroende av försörjning från något av de offentliga försörjningssystemen. Nästan var femte västernorrlänning – 25 973 personer eller 19 procent – mellan 20 och 64 år försörjdes av olika offentliga ersättningar som sjukpenning, det som kallas förtidspension (officiellt heter det dock sjuk- och aktivitetsersättning) eller ersättning vid arbetslöshet. Genomsnittet för Sverige som helhet är 15,8 procent.

Till detta skall läggas gruppen äldre och yngre – dels små barn, dels ungdomar som hoppat av skolan men inte nått upp till 20 års ålder – som inte arbetar utan som i någon mån lever på samhällets försörjning. Den demografiska utvecklingen är också sådan att vi svenskar blir allt äldre. I grund och botten innebär det att färre skall försörja allt fler. Något som är problematiskt.

Det oroar förstås att Västernorrland ligger illa till i den statistik från Statistiska Centralbyrån (SCB) som TÅ hänvisar till. Det kostar mycket pengar för länets kommuner samtidigt som skatteintäkterna blir mindre när färre arbetar.

Den långsiktiga trenden det senaste decenniet är trots allt positiv. 1999 försörjdes hela 23 procent av olika offentliga ersättningar mot dagens 19 procent. En liknande utveckling kan ses i hela landet. Under den nuvarande mandatperioden har bidragsförsörjningen minskat med ungefär tre procentenheter såväl i länet som i landet i stort. Detta trots att en viss uppgång kan skönjas på senare tid. Ökad arbetslöshet i finanskrisens spår är väl den mest sannolika förklaringen till detta.

Det är tydligt att strävandena efter att få fler i arbete och att fortsätta att minska det så kallade sjuktalet är nödvändigt om vi skall kunna upprätthålla, och helst höja, den välfärdsnivå som vi har i dag. Förutsatt att vi inte vill nöja oss med fortsatta neddragningar och försämrad sjuk- och äldrevård etcetera, så finns det egentligen bara två vägar framåt. Antingen blir vi fler som arbetar och betalar skatt eller så betalar de som jobbar långt mer skatt än vad de gör i dag. Den senare vägen riskerar ju dock att minska människors intresse för att arbeta då det lönar sig allt sämre ju högre skatten blir.

Frågorna om välfärdens finansiering och om hur vi får fler i arbete är ett par av de mest grundläggande och borde debatteras flitigt i valrörelsen.

Mer läsning

Annons