Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Fler måste våga vara obekväma tråkmånsar om vi ska rädda klimatet

Annons
Om vill kunna se den här synen också om femtio år krävs radikala politiska beslut.Foto: Stina Stjernkvist / TT

Alla vet att det är ohållbart att fortsätta flyga i den omfattning mänskligheten gör nu, åtminstone så länge vi inte har klimatvänligt flygbränsle.

Utsläppen från flyget är de som värst skadar klimatet, och att sluta flyga eller åtminstone minska kraftigt på flygturerna är också det enskilt mest effektiva sättet för en privatperson att minska sitt klimatavtryck. (Under förutsättning att man överhuvudtaget flyger, såklart.)

Ändå fortsätter de flesta att flyga som om ingen morgondag finns. Det är lätt att blunda för klimathotet, och det är svårt att motiveras att göra uppoffringar, ibland stora sådana, när alla andra fortsätter som förut. Varför ska just jag avstå från en vecka i värmen när andra reser till värmen flera gånger om året? Varför ska just jag ta tåget när andra sparar flera timmar på att ta flyget?

Det är alldeles för mycket begärt att klimatfrågan ska lösas av privatpersoner, det krävs radikala politiska beslut för att klara uppsatta klimatmål. Och det räcker inte att Sveriges riksdag fattar beslut – klimatfrågan är en global angelägenhet.

Men. För att politiker, både nationellt och globalt, ska kunna fatta obekväma beslut – för det kommer att krävas obekväma beslut för att rädda klimatet – krävs att det finns väljare som välkomnar dessa beslut. En kritisk massa som inte börjar gnälla om ett par hundra kronor i flygskatt, en kritisk massa som inte vänder sitt parti ryggen även om de går till val på att på allvar ta itu med klimatfrågan. Annars kommer få politiker att våga, om de ens ges chansen.

Globalt behövs länder som går i bräschen, som visar att det går. Som visar att det går att skärpa klimatmål och utsläppsregler utan att det nödvändigtvis behöver innebära politiskt självmord.

Så hur uppnås denna kritiska massa? I grunden handlar det om attitydförändringar. Och hur illa jag än tycker om moraliserande över andras livsval är jag i hemlighet full av beundran inför den lilla skara som inte är rädd för att kritisera sina vänners onödiga flygresor. De som med risk för att betraktas som gnällspikar, tråkmånsar och moralister inte ger sig utan ständigt upprepar att vi måste minska vårt flygande.

Denna lilla skara växer sakta men säkert, liksom den skara som fattar beslut om att flyga mer sällan, eller inte alls. Och de hänger ihop. För hur obehagligt det än är att påminnas om vilken klimatbov man är, så påverkar det mig och min attityd till flyget. Det påverkar min lust att gå ombord på ett flygplan. Det får mig att skämmas om jag trots allt gör det. Och det får mig att faktiskt avstå från en och annan resa i luften.

Normalt sett brukar jag inte uppskatta skuldbeläggning av medmänniskor, särskilt inte när det handlar om livsstilsfrågor. Men i just det här fallet ser jag ändå att det kan leda till något gott. Ju fler som skäms, ju fler som kommer ut som flygvägrare på grund av klimatet och ju fler som faktiskt ifrågasätter andras vidlyftiga flygresor, desto snabbare kan vi få en attitydförändring som är så pass utbredd att politikerna ges rätt förutsättningar att fatta de radikala beslut som krävs för att rädda klimatet.

Tack alla modiga som vågar vara obekväma. Tack vare er har jag faktiskt hopp om att vi ska kunna rädda klimatet, och om att vi ska kunna resa även i framtiden, men på ett mer hållbart sätt.

Läs mer av Sofia Mirjamsdotter här, och följ henne på Twitter eller Facebook.

Mer läsning

Annons