Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk om!

Annons
Som reaktion på samhällets oförmåga att skydda våldsutsatta kvinnor bildades 1978 de första kvinnojourerna i Sverige. Verksamheten har växt och lokala enheter finns numera i varannan kommun. I Västernorrland finns de i Sundsvall, Kramfors, Härnösand, Sollefteå, Örnsköldsvik och Domsjö.
De lokala jourerna är många och små. De ansvarar för sin egen verksamhet och verkar inom ramen för två olika organisationer, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SRK). Grundtanken är dock densamma: utsatta kvinnor skall få hjälp och stöd av andra kvinnor i en icke-institutionell och trygg miljö. Arbetssättet har visat sig effektivt och förtroendet för kvinnojourerna är stort. Att de är auktoriteter på området antyder det faktum att både staten och många kommuner bidrar ekonomiskt. Som exempel kan nämnas att det i kommande års statsbudget har avsatts 135 miljoner kronor till kvinnojourerna.
Med ökade offentliga anslag kommer också medial granskning. I SVT: s Dokument inifrån framkom att flera av de ROKS-aktivas resonemang om män, makt och våld har gått överstyr. Företrädare påstår att det pågår ett könskrig och att kvinnojourerna i det har rollen som fältlasarett: man lappar ihop misshandlade och trasiga själar. Jag hyser inga tvivel om att aktiva inom kvinnojourerna har sett saker som du och jag inte ens kan föreställa oss. Ett visst mått av cynism kan kanske därför vara förståeligt. Men gränsen för cynism har sedan länge passerats när kvinnor ensidigt betraktas som offer och män lika ensidigt som förövare. När ideologin konsekvent sätts före fakta befinner man sig på extremismens mörka bana.
ROKS benämns i debatten radikalfeministiskt. Epitetet är missvisande, det handlar inte om feminism eller om radikalitet för den delen. Att, som det moderata oppositionsrådet i Sundsvall, Magnus Sjödin, påstå att feminismen har gått för långt, är därför att göra det enkelt för sig. Liksom det är att kräva att kommunala anslag dras in med omedelbar verkan. Den verklighetsuppfattning som bland annat kvinnojouren i Umeå står för har ingen förankring hos svenskar i allmänhet. Situationen att allmänheten ändå betalar stora delar av verksamheten är ohållbar, i det har Sjödin helt rätt. Men att i nuläget stoppa anslagen drabbar bara de som är beroende av kvinnojourerna: utsatta kvinnor och barn.
Kvinnojourernas dominerande ställning, i kombination med för lågt ställda krav på grundläggande demokratiska värderingar och för lite kontroll av verksamheten, har bidragit till att situationen ser ut som den gör idag. Och så kan vi inte ha det. Om ROKS och dess ledning värnar om fortsatt högt förtroende och på sikt sitt existensberättigande, är det dags att tänka om.

Mer läsning

Annons