Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The blame game

Annons
Det är sju plusgrader, duggregn och glåmigt. Här i Bryssel talar alla om "the blame game" när EU:s stats och regeringschefer är i full färd med att förbereda kvällens förhandlingar om budgeten för åren 2006 till 2013. Alla förefaller vara missnöjda; Sverige för att vi hävdar att vi betalar för mycket till EU, Storbritannien för att en radda andra länder vill att britterna skall ge upp den "rabatt" Margret Thatcher en gång ordnade. Fransmännen oroar sig för eventuella skrivningar om ett reformerat jordbruksstöd, de tio nyaste EU-länderna fruktar att de skall få mindre pengar till sin utveckling etcetera, etcetera.

Inom någon timma nu på torsdag kväll är det snart dags för en pressbriefing med statsminister Göran Persson. Vilket budskap han har törs ingen gissa. Egentligen kan man bara vara säker på en sak. När spelet om EU:s rambudget väl är över (gissningsvis sent fredag kväll) så startar the blame game. Framgångar för Sverige i form av minskade budgetåtagande kommer att prisas som ett resultat av svensk orubblighet och förhandlingsskicklighet. Eventuella bakslag kommer att skyllas på andra länder eller EU i största allmänhet. Detta är dock inget unikt svenskt. Liknande tongångar kommer att höras i alla medlemsländer när stats- och regeringscheferna skall förklara processens utfall. Detta trots att de tillsammans och i samråd faktiskt är de som gör överenskommelsen.

Sverige är vad som kallas nettobidragsgivare till EU, vi betalar mer än vi får tillbaka direkt i olika stödformer. Men trots allt handlar det inte om mer än en dryg tusenlapp per svensk. Ett lågt pris för deltagandet i den union som där medlemskapet tveklöst gynnat vår ekonomi. EU handlar dock inte bara om ekonomiskt välstånd. I ett större perspektiv är det en europeisk klubb som kan säkra freden i Europa för överskådlig tid. Detta torde vara mer lönande än något annat.

Och för att bygga ett än starkare Europa skulle unionen behöva ännu mer pengar. Vi har att välja mellan att ge de nya fattigare medlemsländerna en chans till ett snabbt ekonomiskt uppsving, eller, var snåla och snikna med stödet, något som endast resulterar i att den ekonomiska utvecklingen i det gamla Östeuropa kommer att fördröjas något ingen tjänar på. Kort sagt: kommer nya medlemmar att behöva hållas under armarna under längre tid är det är ytterst tveksamt om detta blir billigare för någon. Det enda som egentligen stör mig personligen under dessa dagar är detta förbaskade jordbruksstöd som kallas CAP. Detta betyder att cirka 40 procent av EU:s budget går till att hålla Europas olönsamma jordbruk under armarna. Inom EU skyddas på så vis producenterna av en sund konkurrens utifrån. Resultatet för konsumenterna är dyrare mat, samtidigt som groteskt mycket pengar försvinner bokstavligt och bildligt talat rakt ned i svarta hål i marken. Pengar som i stället skulle ha kunnat satsas på till exempel forskning och utbildning.

Mer läsning

Annons