Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem är rädd för Reinfeldt?

Annons
Till och med inom rörelsen kritiserades Göran Persson för sitt sommartal i Björkvik för en dryg vecka sedan. Förhoppningarna om att statsministern skulle gå på offensiven och leverera ett politiskt utspel av betydelse kom på skam. I lördags kom turen till den partiledare Göran Persson utsett till motståndare; Fredrik Reinfeldt (m). Kontrasten var slående. Om Perssons tal bjöd på föga mer än riktigt gammal skåpmat (det vi minns är talet om att arbetslösa skall hänga upp gardiner hos pensionärer), hade Reinfeldt i sin tur ett budskap som han lyckades föra ut. Främst att moderatledaren förklarade att han visst kan tänka sig flera olika kompromisser om nivåerna i sjukersättningen.
Det betyder dels att Allians för Sverige ytterligare ökar chanserna att jämka sig samman inför en förväntad valseger 2006. Men också att ännu ett vapen vrid ur händerna på den socialdemokratiska valapparaten. Snart sagt varje manöver Reinfeldt gjort hittills som partiledare har inneburit en resa in mot politikens mitt. Och hans tal i Vaxholm utgjorde inget undantag. Standardknepet att vifta med det gamla högerspöket lär därför inte få några större effekter i valrörelsen 2006. Numera torde Fredrik Reinfeldt i flertalet väljares ögon upplevas lika farlig som det lilla och mycket snälla barnboksspöket Laban.
Uppenbarligen vill moderatledaren snabba på arbetet med en gemensam politisk plattform för de fyra oppositionspartierna. Reinfeldt hoppas att alliansen redan under hösten enas om bland annat skattepolitiken och socialförsäkringarna. Ett stort problem har varit att komma överens om storleken i ersättningarna och det är folkpartiet som i vart fall hittills hållit emot stenhårt och velat behålla dagens 80 procent.
Det går att förstå båda synsätten: utgifterna för sjukskrivningarna innebär en enorm börda för samhället och moderaterna vill minska kostnaderna. Folkpartiet menar i sin tur att den som är sjuk lika fullt måste ha rimliga möjligheter till en dräglig ekonomisk tillvaro.
Vår poäng är ändå att dagens ersättningsnivåer inte är anmärkningsvärda. Knäckfrågan handlar om att få tillbaka människor på den öppna arbetsmarknaden (något som socialdemokratin visat sig oförmögen att åstadkomma). Statens kostnad för sjukdom och handikapp var 126 miljarder kronor förra året det säger sig då självt att bara marginella minskningar av de höga sjuktalen innebär mycket stora besparingar.

\"Möjligheter till en dräglig ekonomisk tillvaro

Mer läsning

Annons