Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norström vill ha ett riktigt VM-guld

Han vet att en guldmedalj redan ligger där hemma och väntar den dag då hockeykarriären är över.
På den står det "Zürich 1998", och Mattias Norström var där — i 22 minuter.
Det gills inte.
Nu jagar han guld på riktigt.

Annons
När Norström på fredagen satte sig på planet från Innsbruck till Wien var han ett steg närmare målet. Sju matcher är avklarade, och två återstår.
Först semifinalen mot Tjeckien på lördag. Sedan brons- eller guldmatch dagen efter.
Norström har varit i den situationen förr. VM i Österrike är hans sjätte världsmästerskap, och sedan tidigare har han bland annat två silvermedaljer, från 1997 och 2003.
I karriärsstatistiken står det också "guld i Zürich 1998". Men Norströms minnesbilder från den turneringen skiljer sig från många andras.
 Så är det, säger han till TT när han tänker tillbaka på hockeylandslagets senaste VM-guld.
 Jag kände mig inte alls delaktig, och det blev ett väldigt surt slut på den turneringen för min egen del. Det varade bara i 22 minuter, och sedan blev jag skadad. Därför känns det inte som om jag har vunnit ett VM-guld på riktigt. Även om jag har medaljen där hemma.

Skadade en nerv
Det var i Tre Kronors första gruppspelsmatch som det inträffade. Sverige mötte Schweiz och vann med 42 men förlorade en av sina mest meriterade backar. Ett rapp i knävecket träffade en nerv, och nerven skadades så att benet inte längre fungerade som det skulle. Rörelseförmågan var kraftigt nedsatt och fortsatt spel uteslutet.
Så när det roliga så småningom skulle börja hade Norström redan rest hem. Han fick aldrig vara med om Johan Tornberg guldjubel, aldrig se Västeråsbackens chansskott som finländske målvakten Ari Sulander släppte förbi sig.
Eller Tommy Salos finalräddningar, Peter Forsbergs magiska målform, Mats Sundins ledarskap, Jonas Bergqvists sista turnering.
Eller mottagandet vid hemkomsten.
Guldet i Zürich var Tre Kronors sjunde genom tiderna, och det kom som ett milt plåster på de svenska såren efter en hockeyvår där det hade blivit 12 mot Finland i kvartsfinalen av Nagano-OS.
Guldet öppnade vägen fram till Sergels Torg, där Sundin klev upp på scenen och kysste Bergqvist på kinden, då Tornberg var kung för en dag och Forsberg dansade på ett busstak.
I fontänen intill badade svenska folket.
Mattias Norström låg i sängen i Los Angeles. Varje dag i åtta veckor gick han på sjukgymnastik för att få tillbaka rörelseförmågan och styrkan i det skadade benet.
Han var glad den dagen då känseln återvände så mycket att han kunde röra stortån uppåt och nedåt. Men guldet som Tre Kronor hade vunnit kände han sig aldrig delaktig i.

Kluven känsla
Norström ville spela och bidra.
Det kändes bittert att han inte fick göra det.
 Samtidigt vill jag inte ta ifrån någon den äran som det ändå innebär att vara uttagen i en trupp, säger Norström så här i efterhand.
 Det är en tuff situation för killar som inte har spelat alls eller bara fått vara med någon match.
...som Johan Franzén och Sanny Lindström, Johan Holmqvist och Stefan Liv i VM 2005.
Norström nämner inga namn, men respekten är tydlig:
 Killar som är med i truppen utan att spela är ändå väldigt delaktiga i den framgång som laget når på isen. Det handlar om killar som kommer ner varje dag med en bra inställning och ger järnet på alla träningar.
 På så sätt har jag kanske tänkt om lite de senaste åren. Jag var en del av truppen 1998, så visst är det ett VM-guld. Men som alla tävlingsmänniskor vill jag känna att jag var med och drog ihop till guldet. Och den känslan har jag inte riktigt.

Mer läsning

Annons